Gå till: Urbanisering Stadskärnans förvandling Miljonprogrammet Utanför staden

Under 1960-talet skedde en stor folkomflyttning i Pitebygden. Flyttlassen gick från byarna i in-landet till tätorterna vid kusten i större utst-räckning än någonsin tidigare. Det medförde tomma bostäder i glesbygden och bostadsbrist i tätorterna. Rationaliseringar inom jordbruket gjorde att många mindre jordbruk upphörde. Under samma tid skedde stora förändringar i skogsbruket vilket ledde till att många skogsarbetare blev friställda. Behovet av fler bostäder och ökad service gjorde stora avtryck i bebyggelselandskapet.

Urbanisering

Piteå landskommun utarbetade ett bostadsbyggnads-program under 1960-talet som bland annat resulterade i nya flerbostadshus på Strömnäs och Durrnäs samt småhusbyggande bland annat i Öjebyn och Munksund. Landskommunen drev också en aktiv lokaliseringspolitik för att få industrier att etablera sig på de nya industriområdena i Öjebyn. Strands glassfabrik och Sievert kabelverk var några företag som kom till området under 1960-talet. AB Statens skogsindustrier, ASSI utvecklade verksamheten på Lillänget och startade 1961 Kraftlinerfabriken. I mitten av 1960-talet var ASSI den störta arbetsgivaren i kommunen med verksamhet på Lövholmen och Lillänget, tätt följd av Svenska Cellulosa AB, SCA.

Fram till 1967 bestod nuvarande Piteå kommun av Norrfjärden och Hortlax kommuner, Piteå landskommun och Piteå stad. År 1967 sammangick kommunerna i Piteå vidgade stad, från 1971 kallad Piteå kommun. Kommunförvaltning och förtroendevalda flyttade in i stadshuset på Strömnäs i december1969.  

I slutet av 1960-talet togs ett översiktligt planeringsdokument fram som har haft stor betydelse för utvecklingen av Piteå kommun nämligen Generalplan 1970. Planen förutsåg en framtida befolkning på 45 000 invånare, ökad trafik, bostadsbrist och många industrietableringar. Kommunen delades in i Stadsbygden, Mellanbygden och Glesbygden. Stora trafikåtgärder som ringled kring staden och E4:ans dragning vid Grisberget planerades och kom att genomföras ett tiotal år senare. Kommunsammanslagningen medförde att det fanns möjligheter att genomföra storskaliga projekt som de små kommunerna tidigare inte haft ekonomiska förutsättningar att klara.

Stadskärnans förvandling

Inflyttningen till stadsbygden, ökad levnadsstandard och privatbilismen ställde krav på bostäder, service, utbyggd industri och bättre vägar. De sista resterna av Fattigsverige skulle en gång för alla byggas bort. Aldrig mer skulle invånarna i världens modernaste land behöva elda med ved eller ta soporna ut till ohygieniska tunnor ute på gården. Centralvärme och elektricitet, sopnedkast och kommunal service var numera en självklarhet och skulle så vara för alla. Funktionalistiska idéer från 1930-talet hade nu slagit igenom på alla områden i samhällsbyggandet. Bostadsbeståndets utveckling var en nationell angelägenhet och tanken var att komma tillrätta med trångboddhet och låg boendestandard på kort sikt samt att trygga bostadstillgången för flera generationer framöver. I slutet av 1960-talet hade Piteå ett byggnadsbestånd av hög standard sett ur ett nationellt perspektiv. De allra flesta äldre hus hade vid denna tid försetts med centralvärme och hade tillgång till WC och bad.

Stadens modernisering gick från självreglering till sanering. Trycket på högre bostadsstandard och centrumförnyelse gjorde att de gamla intentionerna att bevara trästaden Piteå övergavs. Gamla hus kallades ”saneringsmogna” och någon tanke på de kvaliteter som fanns inom det befintliga och ännu inte moderniserade bostadsbeståndet fanns inte längre. Att de slitna och ålderdomliga husen, mitt inne i Piteås centrumkärna, kunde ha kvaliteter som människorna skulle komma att sakna, var det få som trodde. De som ivrigast förespråkade rivningarna var förstås de som själva upplevt trångboddhet och undermåliga bostäder. De flesta svenska städer upplevde denna kraftiga omvandlingsprocess. De röster som höjdes för stadskärnornas bevarande fick inte något gehör bland stadsplanerande politiker. Saneringen pågick i snart sagt varje svensk stad. De gamla husen fick ge plats åt banker, varuhus och parkeringshus. De nya husen uppfördes helt enligt modernistiska principer. Byggandet var rationellt och industrianpassat. Statliga lån reglerade att de nya husen uppfördes enligt speciell standard. Byggnormerna var anpassade uteslutande för nyproduktion vilket gjorde ombyggnationer i befintligt bostadsbestånd svåra. Resultatet blev att äldre hus revs och ersattes med nya storskaliga byggnader som upptog hela kvarter. Tempo och Domus etablerade varuhus i stadskärnan. Torgen omdanades och trafikplaneringen gavs en överordnad betydelse. Handel- och kontorsverksamhet koncentrerades till centrumkärnan på bekostnad av bostäder. Häggholmen delades upp i en del för handel- och kontorsverksamhet och en del för bostäder. Storgatan i Piteå blev landets första gågata 1962 men i övrigt karaktäriseras tidens trafikplanering av ökade förutsättningar för bilismen med stora trafikleder som Sundsgatan och parkeringshus i centrum.

Uppgrundningen i Piteås hamn gjorde att de stora fartygen inte gick längre upp i fjärden än till Lövholmen och Skuthamn. Stadskajen övergavs så småningom helt och den nya djuphamnen på Haraholmen invigdes. Den gamla hamnen fylldes ut och Timmerleden anlades.

Persontrafiken på järnvägen mellan Piteå och Älvsbyn ersattes delvis av landsvägsbussar 1969 och i maj 1972 lades persontrafiken på sträckan ned helt. Järnvägsstationen i Piteå revs i juni 1985. I dag återstår lokstall och magasinsbyggnader i det forna stationsområdet. Idag används järnvägen uteslutande för godstransporter.

Stadsomvandlingen var som intensivast under en tjugoårsperiod efter 1960 då mer än 90 procent av stadens gamla bebyggelse försvann genom rivningar och bränder. Processen pågår fortfarande, om än i något lugnare takt. År 1980 fanns i centrumkärnan 29 byggnader från tiden före 1940. Idag återstår 17 stycken av dem, varav 15 är byggda före år 1900. Ett av de få kvarvarande 1800-talshusen revs så sent som i maj 2006. Fortsätter rivningarna i samma takt som under de senaste tjugofem åren är Piteås unika trästadsbebyggelse helt borta i mitten av 2000-talet.

Miljonprogrammet

I mitten av 1960-talet gick startskottet för det stora Miljonprogrammet – en miljon bostäder skulle byggas i landet under en tioårsperiod. Det var den sista stora åtgärden som gjordes för att råda bot på bostadsbristen och omoderna lägenheter. Byggprocessen rationaliserades ytterligare ett steg. Funktionalisternas idéer om att funktionen till fulla ska bestämma formen på en byggnad slår nu igenom med full kraft. Byggnadsingenjören tog över utformandet av nyprojekteringar och arkitekternas betydelse minskade avsevärt. Den rationaliserade och storskaliga byggprocessen formade enkla byggandskroppar med räta vinklar och platta tak. I Piteå revs stora delar av den gamla trästaden till förmån för storskalig bostadsbebyggelse i centrum.

Fram till 1950-talet hade merparten av byggandet bestått av enbostadshus. Med miljonprogrammet blev istället flerbostadshusen den dominerande hustypen. Genom att samla enskilda byggnader inom kvartersområden och bygga flerbostadshus hölls kostnaderna för de kommunala åtagandena som vatten, avlopp och vägar nere. Av den anledningen uppfördes kvartersbebyggelse och flerbostadshus även på landsbygden.

Trots att miljonprogrammet genomfördes i Piteå är enbostadshus ändå den vanligaste bostadstypen. Det är mycket vanligare att bo i eget hus i Piteå än det är i landet i övrigt. Bostadsrättsföreningarna är däremot betydligt färre i Piteå än i övriga landet.

Utanför staden

Byggnadsförbud rådde länge i byarna eftersom kommunen hellre såg en centralisering av bostadsbebyggelsen till staden samt Öjebyn, Hortlax och Norrfjärden. Nya bostäder skulle helst ligga inom skäligt avstånd till staden och med utbyggd service och arbetstillfällen i närheten. Invånarna ville däremot bo kvar i byarna eller flytta tillbaka dit. Det gjorde att småhusområden och flerbostadsbebyggelse planerades i de flesta byarna. Åkermark bebyggdes med flerbostadshus och prefabricerade småhus. De placerades i kvartersområden för att förenkla framdragning av vatten och avlopp. Någon större hänsyn till byarnas jordbrukskaraktär med spridda gårdsgrupper och öppen odlingsmark togs inte.

Bebyggelseutvecklingen med staden och de närliggande större orterna har gett Piteå en utsträckt och splittrad bebyggelsemiljö. En bidragande orsak till bebyggelsens spridning är också vattnet som skiljer de olika tätorterna från varandra. Vattenvägarna används inte idag som naturliga transportleder. Flera mindre tätorter har viss egen service men merparten av landsbygdens befolkning pendlar till tätorterna och framförallt in till Piteå. Det har inneburit att de flesta bor i eget hus, antingen på landsbygden eller i kvartersbebyggelse, och är beroende av tillgång till egen bil.

Nytt möter gammalt. Storgatans småskaliga träbebyggelse möter miljonprogrammets storskaliga skivhus.