Gå till: Piteå socken Bondesamhället Stormakten Piteå stad grundas Västerbottens regemente

Staden & byarna
Under medeltiden formades den bördiga jord-bruksbygden kring Piteå. Med ökade statliga intressen för handel och ädelmetaller grundades de första städerna utmed Norrbottens kust. Piteå stad anlades 1621. Krig och missväxt gör till-varon svår för bygdens folk.

Bondesamhället och det samiska samhället existerade sida vid sida i Pitebygden. Området var flerspråkigt samiska, finska och svenska talades. I Pitebygden finns flera exempel på orts- och platsnamn som vittnar om att samtliga tre språk använts i området. Naturahushållningen gjorde gårdarna självförsörjande till stor del men handeln var samtidigt mycket viktig. Exporten söderut bestod av skinn, lax, timmer och tjära.

Under 1500-talet reformerades kyrkan och kungen stärkte statens makt. Gustav Vasas jordebok från 1543 är den äldsta någorlunda tillförlitliga källa kring bebyggelsens utbred-ning. I nuvarande Norrbotten fanns 2 300 stamhemman förvaltade av självägande bönder. Ensamgårdarna var vid denna tid mycket få. De största byarna i Pitebygden var Öjebyn, Svensbyn och Pitholm.

Piteå socken

Den medeltida stenkyrkan i Öjebyn byggdes strax före år 1500 vid marknadsplatsen i Öjebyn. Sägnen säger att den ersatte en äldre träkyrka i Kyrkbyn, på den gamla marknadsplatsen uppströms Piteälven. Läs mer om Kyrkbyn under epoken Medeltiden. I socknens äldsta utbredning ingick Arjeplogs och Arvidsjaur lappmarksområden. År 1640 avskiljdes dessa inlandsområden från Piteå socken. Kyrkan i Öjebyn byggdes som ett långhus med koret i östra gaveln och med portal i sydfasaden. Senare under 1700-talet byggdes kyrkan ut till en korskyrka och fick det utseende som den har idag. Kyrkstadstraditionen var levande och bönderna hade egna övernattningsstugor vid kyrkan.

Bondesamhället

Under senmedeltiden och fram till den agrara revolutionen som inleddes på 1700-talet levde allmogen i byar organiserade i byalag. Läs mer om den agrara revolutionen under epoken Brukstid. Byn hade gemensam inägomark där åkerjorden och värdefull ängsmark var belägen. Åkerjorden var indelad i tegar där varje gård hade teg i varje åker. Den struktur som byarna visar, med ensamgårdar eller några gårdar i klunga, utspridda över ett stort område är typiskt för de norrländska byarna. Någon enda samlad bytomt fanns inte. Även före skiftesreformerna var bebyggelsen relativt utspridd.  Utägorna var byns allmänning och bestod av skog, betesmark och slåttermyrar.

Gårdarna hade en byggand för varje funktion och det var inte ovanligt att en stor bondgård kunde ha upp till tjugo byggnader. Förutom mangårdsbyggnad fanns bagarstuga, fähus, stall, bryggbod, hölider, vedbod, redskapslider, härbre, loge, lada, gödselhus, smedja m m. Den gamla nordsvenska gården var ofta kringbyggd, om än inte helt sluten. I de fall husen helt omgärdade gårdsplanen fanns ett portlider. Det finns ett fåtal portliderbyggnader bevarade i kommunen. Ofta var mangården och fägården avskilda så att kreaturen inte fick tillgång till mangården. Alla byggnader var uppförda i timmer och ofärgade. En våning utan fönster på vinden var det vanliga för mangårdsbyggnaden vars planlösning bestod av stugan (köket och bostadsrummet), farstu, kammare och sal. Det var endast stugan (köket) som hölls varmt vintertid och där bodde hela familjen under de kallaste vintermånaderna, även drängar, pigor och mor-, farföräldrar. Salen användes som förrådsbod utöver de högtider som firades där under året. Så fort vädret tillät flyttade folket på gården ut i drängkammare, stallar och bodar. Kanske hade pigan bott i fähuset med korna hela vintern.

Bönderna hade kor, får, getter, kanske en gris och en häst. Många bönder hade också sköterenar. Renar som de ägde men som de lejde en renskötande same att sköta. Samerna kom varje vinter till kustlandet för vinterbetet och för byteshandeln. Befolkningarna levde sida vid sida inom sina respektive näringsfång. Många platsnamn som t ex Lappviken, Lappmyren, Lappkåtahjäll vittnar om vistesplatser från inlandet ända ut till kust och skärgård.  Platsnamnen är förstås den bofasta svensktalande befolkningens och inte samernas egna.

Stormakten

Stormaktstidens utskrivningar av soldater innebar för socknarna att hundratals unga män kallades till krigstjänstgöring och många kom aldrig hem igen. Norrbottenskusten upplevde gynnsamma decennier under 1400-talet och tidigt 1500-tal, sedan stagnerade och i vissa fall försämras under 200 år av svenska krig ute i Europa. Under 1600-talet fanns ödegårdar i nästan alla byar och värdefull inägomark övergavs.

Stormaktens behov av ädla metaller ledde till stor upphetsning kring silverfyndet i Nasafjäll. Att bli uttagen till bruksknekt var ett alternativ till att bli utsänd på krigets slagfält. Luleå och Piteå socknar var särdeles bra på att få sina unga rekryter till bruket i Nasafjäll istället för ut i kriget. Det fick istället Skellefteå och Lövångers socknar stå för. Men det visade sig att förhållandena i silvergruvan också var mycket svåra. Samerna blev i sin tur skyldiga att frakta malm och gods med sina renar. Något som de inte var speciellt angelägna om att stå till tjänst med. Den muntliga traditionen berättar fortfarande om hur en same visade en norsk expeditionskår till anläggningen i förhoppning om att norrmännen skulle jämna den med marken, vilket också skedde.

Bönderna hade länge seglat med försäljningsgods till andra städer söderut. Men staten hade reglerat exporten på olika sätt ända sedan medeltiden genom det bottniska handelstvånget. Det gick ut på att exporten skulle gå via Stockholm och på så vis lättare kontrolleras och beskattas. Först i slutet av 1700-talet blev det åter möjligt för rederierna att segla till andra ställen än huvudstaden. Bönderna fick vänta till i början av 1800-talet när sjöfarten blev helt fri.

Piteå stad grundas

Den statliga ekonomiska politiken under 1600-talet gick ut på att koncentrera handel och sjöfart till städerna. På så vis kunde handeln bättre kontrolleras genom skatter och tullavgifter. Eftersom både handel och sjöfart vid 1600-talets början bedrevs av kustlandets bönder saknades i övre Norrland borgare som levde och verkade i städer. Följden blev att staten anlade en rad nya städer vid de stora älvmynningarna Ume, Pite, Lule och Torne. Piteå stad anlades 1621 vid kyrkan och marknadsplatsen i Öjebyn.

De som tidigare haft privilegiet att bedriva handel i Pitebygden, Birkarlarna blev nu tvungna att inrätta sig i staden som borgare och därmed lämna sina jordegendomar på landsbygden om de villa fortsätta bedriva handel.

När Piteå stad i Öjebyn för andra gången på kort tid under 1600-talet brinner ned till grunden aktualiseras stadsflytten. Inte nog med att eldsvådorna, uppgrundningen hade gjort hamnförhållandena i Öjebyn så dåliga att det var nödvändigt att bygga upp staden på annat håll. Piteås borgare fick fem års skattefrihet efter sista branden och efter många turer fram och tillbaka beslutades att Piteå stad skulle återuppbyggas på Häggholmen några kilometer nedströms Piteälven. Piteå delades i stads- och landsförsamling och stadsborna fick en egen liten träkyrka på stadens norra malm.

Piteå nya stad på Häggholmen hann knappt byggas upp förrän ryska trupper brände ned den. Det var 1721 när kung Karl XII stupade och lämnade litet motstånd mot fienden. Av någon anledning skonades kyrkan, belägen på andra sidan Sundskanalen (nuvarande Sundgatan). Kanske var det vattnet som hindrade elden att sprida sig till kyrkmalmen, men sägnen säger att ryssarna hade inkvarterat sig i kyrkan och därmed undslapp den att falla offer för lågorna. Men den bebyggelse som fanns på Häggholmen, i Öjebyn och i trakterna däromkring brändes ned.

Västerbottens regemente

Västerbottens regemente och Pite kompani har övningsplats på Pitholmen. Officerarna bodde runt om i trakten och Grans översteboställe är det mest kända. Varje självägande bonde, var skyldig att tillsammans med övriga bönder inom ett så kallat rote, försörja ett soldattorp. Torparen fick en stuga och en bit äng- och åker för att försörja sig och sin familj på. Däremellan blev han inkallad för tjänstgöring i militären. Det finns fortfarande en del soldattorp kvar i byarna.