 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
|
 |
|
 |
|
 |
|
 |
 |
|
Medeltid Handeln i Pitebygden är intensiv under medeltiden och på marknadsplatser möts folk från olika kulturer. Kungen och kyrkan ser till att Pitebygden koloniseras eftersom älvar och sjöar är rika på fisk och handeln är intensiv. Jordbruket etableras och byarna växer fram.
Den uppländske adelsmannen Nils Abjörnsson Sparre omtalas i ett dokument från 1330-talet. Skriften meddelar att Sparre tilldelats ett landområde kring en älv kallad Pitu. Naturrikedomar som fisk och pälsverk skulle göra honom till en rik man. Men det förutsatte att folk från hans trakter flyttade till området för att ägna sig åt jakt, fiske och handel. Framförallt var det viktigt att området lades under den kyrkliga organisationen och därmed den svenska staten. Biskopen och kungen låg gemensamt bakom kolonisationen. De första socknarna norr om Umeå tillkom under 1300-talet. Om än inte några kyrkor byggdes – åtminstone inga som står kvar idag – så blev området inordnat i den kyrkliga administrationen. I Piteå sockens äldsta utbredning ingick Arjeplogs och Arvidsjaur lappmarksområden. Socknen sträckte sig från Bottenvikens kust hela vägen upp till Norge. Men folket från söder koloniserade inte ödemarken. Här fanns samerna och andra som ägnade sig åt jakt, fiske och svedjebruk. Handeln i området var intensiv och människorna tillhörde en öst-västlig kultursfär med förbindelser från Norska kusten i väst till Novgorod i öst. Under medeltiden utvecklas förbindelserna med södra landsänden och Mälardalen. Hälsingelagen från tidigt 1300-talet meddelar att socknar inte fanns norr om Umeå och att folket där lydde under en egen adminis-tration. Det är också i skriftliga källor från den här tiden som vi bekantar oss med birkarlarna för första gången. År 1863 hittades en nedgrävd kruka fylld med silvermynt på Tingsholmen vid Inrefjärden i Piteå. Mynten var präglade i Åbo och härrörde från 1400-talet. På platsen hade tinget samlats vilket namnet på holmen vittnar om. De flesta källor till bygdens tidiga historia består av föremålsfynd av olika slag. De skriftliga dokumenten är få.
Gustav Vasa skatteskrev alla jordinnehavare i den så kallade jordaboken 1543. Det är det äldsta någorlunda tillförlitliga dokument som finns om Piteås senmedeltida bebyggelse. Den beskriver antalet ”rökar” i de byar som då fanns vid kusten och utmed älvdalen. De största byarna i Pitebygden var Öjebyn, Svensbyn och Pitholm. De byar som var väletablerade i mitten av 1500-talet anlades troligen några århundraden tidigare, i samband med att bygden koloniserades. Lär mer om de äldsta byarna under epoken Staden & byarna. Under en tid förekom förmodligen skatteindrivning från folket i Norra botten både från den framväxande svenska stadsmakten och från Novgorod. Ålderdomliga begrepp som använts i dessa trakter i samband med skattläggning kan härledas österut. Har man varit jordägare har skatteenheten varit en ”rök” och tolkas som ”ett hemman”. Inhysingar, icke jordägare och nomadfolk har utgjort en ”båge” och skattat pälsverk efter hur många villebråd en man med pilbåge förväntats kunna fälla. Gårdarna kunde bestå av storfamiljer (flera vuxna gifta par) eller storhushåll (familjen och inhysingar t ex drängar och pigor). De som då inte tillhörde ”röken” var bågskattepliktiga. Lule älvdal koloniserades också vid denna tid av folk söderifrån. En Påskalängd från Luleå socken visar att där fanns i mitten av 1500-talet fler bågskattepliktiga än jordskattepliktiga invånare.
Kyrkbyn i Långnäs är traktens första stora handelsplats från den här tiden. Här möttes folk från olika håll för att byta varor med varandra. Sägnen säger att det byggdes en kyrka på platsen och att Kyrkbyn var det äldsta Piteå. Vad man vet är att en mäktig överklass fanns på platsen, det har arkeologiska fynd visat. I mitten av 1300-talet regleras sjöfarten så att Bottenvikens handelsmän blev tvungna att sälja varorna i Stockholm. Det var inte längre fritt att sälja till vem man ville. En åtgärd som förstås gagnade huvudstaden. På 1400-talet övergavs marknadsplatsen i Kyrkbyn och socknens nya marknads-plats förlades till ”byn på ön” Öjebyn. Kyrkan byggdes vid marknadsplatsen i slutet av 1400-talet och stod färdig vid 1500-talets början. Birkarlarna var vid denna tid mycket inflytelserika. De bedrev intensiv handel med samerna och exporterade lax, skinn, timmer och tjära söderut. Birkarlarna hade en stark ekonomisk ställning. De bodde i bygdens byar och deras gårdar var stora. Deras ställning och kontakter med samerna gjorde dem också till lämpliga skatteindrivare åt kronan. Man kan tänka sig att språken som talades var dåtidens varianter av samiska, finska och svenska. Ortsnamnet Hortlax tyder på att det finska språket varit närvarande. Folket delades upp i en samisktalande nomadgrupp och en svensk- och finsktalande jordbrukarbefolkning. Det var med kolonisatörerna som jordbruket kom. De höll djur stallade vintertid och gödslade åkrarna för att inte utarma jorden. Pitebygdens stora byar etablerades förmodligen under den här tiden. Många av dem bär namn efter kolonisatörerna, till exempel Svensbyn, Hemmingsmark och Arnemark. Den mer eller mindre bofasta befolkningen som redan fanns i området uppgick snart i den ”svenska” kulturen. Samerna däremot vidmakthöll sitt näringsfång och sin kultur. Men den allmänna kultursfären var ändå långt fram i tiden mer riktad österut mot Finland än söderut. Tack vare vattenvägen var finländarna i Österbotten våra närmsta svenska grannar under många hundra år. Kulturella uttryck som vittnar om detta finns bland annat inom arkitekturen. Läs mer om arkitektur med finska influenser under epoken Staden & byarna.
|
