Gå till: Kustlandskap Minnen av förfäder Kontakter österut

Forntid

Norrbottens kustland låg under vatten när inlands-isen drog sig tillbaka för omkring 10 000 år sedan. Men landet steg snabbt ur havet och människor kom hit för att leva på jakt och fiske. Spåren efter dem kan vi fortfarande upptäcka.

Kustlandskap

Pitebygdens forntid börjar när inlandsisens avsmältning blottlagt markerna. Tidigare tänkte man sig att hela Norrland under lång tid låg öde efter istidens slut. Idag vet vi att så inte var fallet. Arkeologiska undersökningar av fornlämningar har visat, att de första människorna i denna landsände förmodligen fortfarande kunde se iskanten i horisonten när de bosatte sig här, för nästan 9 000 år sedan.

Forntidsfolket vistades i områden som idag ligger i inlandet. Pitebygdens kustland låg fortfarande till stora delar under havsytan. Landet hade pressats ned av isens enorma tyngd men höjde sig nu åter. Det är en långsam process som fortfarande pågår, idag med en hastighet av ca 1 cm per år. Den nivå som havet hade omedelbart efter isens tillbakagång kalla för Högsta kustlinjen. I Piteområdet låg den ca 240 meter högre än idag. Berget Kalahatten stack upp som en liten ö i havsbandet. Bergstoppen är skogbevuxen och de branta sluttningarna består av kalspolade klipphällar vilket havet åstadkom med sina vågor för tusentals år sedan.

Minnen av förfäder

Människorna som levde i Pitebygden under forntiden livnärde sig på vad naturen kunde ge. De samlade bär och växter, jagade vildren, älg och säl. De fiskade i havet, älvarna och sjöarna. I viss mån kan människorna också ha svedjebrukat. Ett stycke skog brändes och röjdes och den gödslande effekt det innebar medgav odling av råg i en eller några säsonger. Men någon agrar befolkning kan man inte tala om ännu. De spår de lämnat efter sig i landskapet går att finna nästan överallt där det var fastland vid den tiden.

Gravarna är lättast att upptäcka. De ligger på höjder i landskapet och består av flacka stensättningar eller hela rösen. Visserligen kan de vara övertäckta med torv och träd idag, men likväl så finns de där. De flesta gravar i Pitebygden är från bronsåldern 1800 – 500 f. Kr. I Jävre söder om Piteå stad finns en stor mängd bronsåldersgravar, fler än någon annan stans i Norrbotten. De ligger på

bergsklippor som då var kobbar och skär i havet. Havet stod omkring 35 – 40 meter högre än idag och många av gravarna är belägna vid dåtidens strandlinje.  Men det finns också andra typer av spår efter forntidsfolket. De har efterlämnat kokgropar, boplatser, fångstgropar och andra mer svårupptäckta spår. Eftersom de levde i samklang med naturen, gjorde de inte så stora ingrepp i miljön. Därför kan spåren efter dem vara svåra att se.

Fornlämningar finns nästan överallt i kommunen, från yttersta skärgården till djupaste inlandet. En del lämningar är tusentals år gamla, andra betydligt yngre. Gemensamt har de att de kan berätta om människornas levnadsförutsättningar och kulturella sammanhang, inte minst när de skriftliga källorna är knapphändiga.

Kontakter österut

Det går att urskilja samiska fornlämningar från ca 700 e.Kr. Människor som börjar följa vildrenens vandringar och övergår till ett nomadliv. Omkring år 1100 växte tamrenskötseln fram. Det innebar att samerna började hålla tama renar som de kunde locka vildrenar till sig med och som de kunde mjölka. De fortsatte att följa renhjordarna på deras vandringar mellan kust och fjäll. Det kringflyttande livet medförde en ny typ av bostad, kåtan. I renbetesland återfinns därför mängder med härdar som vid tiden för användandet fanns inuti kåtan. Vid Torrbergstjärnen norr om Lillpite finns flera härdar av detta slag.

Fornlämningarna i Norrbotten visar att människorna under forntiden var orienterade i öst- och västerled. Deras kontakter sträckte sig från nutidens Norge ända till Uralbergen i öster.