Gå till: Framtidslandet Träindustrin Folkrörelser och demokratisering Järnvägen Nationalism Egnahemsrörelsen Mot ett modernt stadslandskap

Industrialisering

Skogen, malmen och vattenkraften gjorde Norrbotten till Sveriges framtidsland i

slutet av 1800-talet. Den första ångsågen etablerades i Bergsviken 1857 och män-niskor flyttade in till de nya bruksorterna. Under de närmast följande årtiondena etablerades ångsågar och trävarufabriker utmed kusten i Piteå och övriga Norrbotten. Vattenkraften byggdes ut och moderniseringen påverkade hela samhället. Folkrörelsernas framväxt under denna tid lade grunden för ett demokratiskt Sverige.

Framtidslandet

I övre Norrland fanns till synes outsinliga naturtillgångar. Ny teknik gjorde det möjligt att mer rationellt utvinna järnet ur malmfälten i norr. Den nya tiden gjorde att människor inte längre var beroende av ett eget jordbruk och Norrbotten öppnades för nya ändamål. Människor från hela landet sökte sig hit och med järnvägens etablering kom Norrbotten närmare resten av landet. Under de sista årtiondena på 1800-talet upplevde Norrbottens en kraftig befolkningsökning.

Träindustrin

Den goda tillgången på skog gjorde att skogsbruket tidigt etablerades i länet. Sågkvarnar i byarna fanns redan på 1500-talet och under 1600-talet exporterades virke söderut. Den stora expansionen och den snabba industrialiseringen av trähanteringen skedde från omkring 1850 mycket på grund av ny teknik. År 1858 etablerades Norrbottens första ångsåg i Bergsviken och några år senare startade sågen i Munksund. I takt med att ångsågarna övertog marknaden avvecklades under de sista årtiondena på 1800-talet länets vattensågar. I Pitebygden fanns ett femtontal stora ångsågar i slutet av 1800-talet. Samtliga var belägna vid kusten. Timret flottades på stora och små vattendrag, ända fram till sågverken. Det färdiga virket kunde sedan direkt skeppas ut från hamn. Ångsågarnas kapacitet var avsevärt högre än kvarnsågarnas och behovet av råvara ökade. Bolagen köpte timmer av bönderna men övergick snart till att köpa in hela skogsfastigheter. Stora arealer skog såldes till bolagen och många gånger hann hemmansägarna inte tänka igenom affären. Skogsförsäljningen gav den enskilde bonden kortsiktliga ekonomiska fördelar men försörjningsmöjligheterna på sikt minskade drastiskt. På så vis kom de Norrbottniska skogarna till stora delar att övergå i bolagsägo.

De stora sågverksetableringarna vid kusten medförde nya samhällsbildningar. Industrin krävde arbetskraft och både män och kvinnor yrkesarbetade inom sågverksnäringen. I anslutning till sågverken i Bergsviken och Storfors, Munksund och Lövholmen växte hela brukssamhällen upp. Arbetskraft behövdes till sågverken men också för huggning, körning och flottning i skogen. Flottningslederna röjdes från stenar och ojämnheter för att timret inte skulle stocka ihop i stora bröten. Flottning var den effektivaste transporten, men timret skadades lätt, blev missfärgat och metoden var tidskrävande. Arbetet för flottarna var dessutom ofta ett riskfyllt. I takt med att skogsvägarna blev fler började flottningen avvecklas i mindre vattendrag redan på 1920-talet. I Piteälven pågick flottningen längst, till några år in på 1980-talet.

Ångsågarnas tid var kort men intensiv. Redan i början av 1900-talet var flera av dem olönsamma och sågverksnedläggningarna ofrånkomliga. Träindustrin utvecklades istället mot förädling av råvaran och massaindustrin kom att utvecklas i takt med att sågverksnäringen stagnerade. Massafabrikerna byggdes i anslutning till sågverken vid kusten eftersom det var där råvaran fanns tillgänglig. De största massafabrikerna i Norrbotten blev Karlsborg i Kalix och Munksund i Piteå.

Folkrörelser och demokratisering

Den stora folkomflyttningen innebar att människorna lämnade sina gamla sammanhang och sökte nya umgängesformer. När byalaget fick mindre betydelse och skråväsendet avskaffades innebar det både nya möjligheter och en stor osäkerhet för människor. Frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen kom att få stor betydelse för människornas tillvaro. Läseriet hade spridit sig i bygden från Porsnäs på 1700-talet och lade grunden för de många frikyrkorna. Framförallt fick Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) ett starkt fäste i bygden. Nykterhetsrörelsen med Godtemplarna (IOGT) i spetsen fick ofta uppbackning av bolagen som hade intresse av att arbetarna skulle vara nyktra och skötsamma. Fackföreningar och folketshusföreningar bildades runt om i bygden.Dessa sammanslutningar fungerade som lärosäten i mötesteknik och agitation och kom att lägga grunden till den rörelse som demokratiserade landet. Först med allmän rösträtt för män och sedan även för kvinnor. Arbetarrörelsen med fackföreningarna i spetsen genomdrev under 1900-talets första årtionden en rad reformer som förändrade människornas levnadsvillkor.

Järnvägen

Stambanan genom övre Norrland stod färdig 1894. Stambanan förband den nordligaste landsänden med södra Sverige och Malmbanan mellan Gällivare och Luleå. Järnvägen skulle fungera som ett komplement till sjöfarten och drogs i inlandet, genom glesbygd och väglöst land. Utmed järnvägsspåret växte nya stationssamhällen upp, de etablerades intill järnvägen. Detta gagnade byarna i närheten som då lättare fick avsättning för sina produkter, framförallt tjära och träkol. Industrierna fortsatte dock att använda sjötransporter och flottning och stambanan var svagt trafikerad långt in på 1900-talet. Piteå stads förbindelse med stambanan invigdes 1915 med sträckan Piteå – Älvsbyn.

Nationalism och nationalromantik

Järnvägen, telefonen, skolsystemet, postväsen och nya landsomfattande tidningar ledde till att människorna i allt högre grad blev medvetna om sin svenska nationstillhörighet. Ditintills hade folk i första hand identifierat sig med byn och socknen, den närmaste omvärlden man tillhörde. Invånarna börjar se sig själv som i första hand svenskar, därefter tillhörande Piteå socken och byn Böle, för att ta ett exempel. Dessa nya tankar berodde också på de stora omflyttningar som skedde. Gamla sammanhang upplöstes och folk behövde nya gemenskaper. Nationsbyggandet ägde rum i hela Europa. Nationalhymner, flaggor och ceremonier knöts till dem. Idrotten var ett led i detta och olympiska spelen återupptogs.

För att knyta samman folk från vitt skilda platser i landet gällde det att skapa en bild av vad som var typiskt svenskt, den röda stugan, sillen, björkarna och hembygden, något som varje svensk skulle känna igen sig i. Det är utifrån dessa tankar som arkitekturstilen nationalromantik föds. Arkitekterna ville skapa någonting typiskt svenskt och inspiration hämtade de från allmogetraditionen, vikingamotiv och äldre slottsarkitektur.

Nationalromantiken var i mångt och mycket en reaktion mot de snabba samhällsomvälvningarna som skedde vid denna tid. Byalagens minskade betydelse, inflyttningen till städerna och de tekniska nymodigheterna skrämde. Det gjorde att man återigen blev intresserad av gamla traditioner och nationella särarter. I Pitebygden återfinner vi byggnader med nationalromantiska influenser på flera ställen. Kapellet på Furunäsets gravplats ritades av Carl Westman en av landets mest berömda nationalromantiska arkitekter. Kyrkstugorna i Hortlax och järnvägsstationen i Koler är några andra nationalromantiska exempel. En annan ledande svensk arkitekt vid denna tid, Torben Grut, ritade Norrfjärdens första kyrka, som sedan brann ned på 1960-talet.

Egnahemsrörelsen

En statlig egnahemsfond inrättades 1904 eftersom staten ville trygga arbetskraften i landet och förhindra emigrationen. Åtgärden skulle underlätta för folk att skaffa en egen bostad med tillhörande mindre jordbruk. Tankarna underblåstes dels från etablerat håll, där ledande arkitekter och politiker framhöll vikten av att arbetarklassen hade en egen försörjning, eftersom det kunde minska deras benägenhet att sluta sig samman i den växande arbetarrörelsen. Arbetarrörelsen framhöll fördelarna med att äga hemmet och marken och därmed trygga sin egen försörjning. I Pitebygden har Hushållningssällskapet administrerat egnahemsnämnden fram till 1930-talet när Lantbruksnämnden tog vid. Peralbintorpen härstammar från 1930-talet. De kom i vår landsände att bli den vanligaste egnahemstypen.

Egnahemslånen reglerade först att bostadshuset med tillhörande ekonomibyggnad skulle uppföras på landsbygden och utgöra ett mindre jordbruk. Några år senare blev det möjligt att istället för egen kontantinsats lägga eget arbete till lånet och på så sätt kunde allt fler bygga. I takt med att industrierna behövde arbetskraft och folk flyttade till bruksorterna började egnahemmen också att uppföras utan tillhörande jordbruk. Det skedde framförallt på Klubbgärdet, i Munksund och i Storfors. Villkoret var att de skulle uppföras utanför stadens planlagda marker. Det kom att medföra att egnahemmen kantar stadens tillfartsvägar, t ex Furunäsvägen (tidigare Hospitalvägen), Rågrindsvägen, Ankarskatavägen, Storforsvägen m fl. På landsbygden återfinns ofta egnahemsjordbruken i byarnas utkanter, t ex norra delen av Sörvägen i Lillpite. Staten ville också rädda arbetskraften kvar i de Norrländska skogarna och hade tidigare upplåtit mark för de så kallade kronotorpen. På 1900-talet uppläts också mark för kolonatbildning.

Egnahemsbegreppet lever delvis vidare idag. Bostäder finansierade med statliga egnahemslån  i dess ursprungliga mening, upphörde i mitten av 1900-talet. På 1930- och 1940-talen var bostadssituationen en stor politisk fråga. Läs mer om bostadspolitik under kapitlet Folkhemmet.

Mot ett modernt stadslandskap

I slutet av 1800-talet började städerna bebyggas med nya typer av hus, för nya samhällsfunktioner. Ännu var det klassiska formspråket det tongivande och i Piteå uppfördes t ex läroverket (Christinaskolan) och Furunäsets asyl & hospital (Furunäsets företagsby) i tidens dominerande nyklassicism. Men i takt med att helt nya verksamheter behövde egna byggnader behövdes också nya stilar. Samtidigt började också hierarkin mellan det offentliga och privata i staden utmanas. Kyrkan och rådhuset fick konkurrens av andra påkostade byggnader, t ex banker (Sparbankshuset på Norrmalm) och hotell (Statshotellet på Uddmansgatan i tidstypisk jugendstil). ”Jugend” (benämnt ”Jugend” i Tyskland och Sverige, ”Art Nouveau” i övriga Europa).

Handelsmän, industrimagnater och andra välbeställda sökte sig sommartid utanför stadens gränser, ångbåtarna gjorde det möjligt att komma ut i kustbandet. På Fårön och Nötön uppfördes ett flertal som-marnöjen. I de fullt utrustade sommar-husen flyttade man ut med tjänstefolket och spenderade sommarmånaderna. De sommarvillor som finns runt omkring Piteå är byggda under 1800-talets slut och en bit in på 1900-talet. Flera av dem har moder-niserats och blivit permanentbostäder.