Fingermanholmen

Fingermanholmen är beläget i Piteälvens utlopp och utgör gränsen mellan Inre och Yttre fjärden. Hit tar man sig med fritidsbåt sommartid och till fots via isen vintertid.

Ön består av en åsrygg som sträcker sig i nordvästlig-sydöstlig riktning. Den är ca 1,2 km lång och 0,7 km på bredaste stället. Den skogsbevuxna marken har ägts dels av Älvsby socken och Piteå landsförsamling men övergick i Piteå stads jordar omkring sekelskiftet 1900. Under 1800-talets industriexpansion hade Fingerman-holmen en central plats i Inre fjärdens timmerhantering.

Bonden Oskar Dahlbäck från Roknäs och en av hans bröder från Blåsmark anlade i början av 1890-talet en ångsåg på Fingermanholmens nordvästliga udde. Grundstenar och fundament finns fortfarande kvar i marken. Bröderna hade åtagit sig att leverera sparrar till Piteå hospital som då var under uppförande. Läs mer om Furunäsets hospital under epoken Industrialiseringen. När hospitalet var färdigtbyggt 1893 fortsatte Dahlbäck att såga timmer för export. Kvinnorna som arbetade på sågverket kärrade spån och lastade splitved. Lastageplatsen låg på Tingsholmen väster om Fingermanholmen.

År 1901 såldes sågen till grosshandlare Holmgren i Härnösand och byggdes ut till en tvåbladig ramsåg. Verksamheten fortsatte fram till 1912 då driften upphörde och sågverksarbetarna flyttades till sågarna i Bergsviken, Storfors, Munksund och Skuthamn. Läs mer om sågarna i Bergsviken och Storfors under epoken Industrialiseringen.

Wiréns varv som idag ligger på Sandholmen låg fram till i mitten av 1900-talet på Fingermanholmen. Sågen i Munksund hade byggde ett barkverk vid Hästskoviken på 1930-talet.

På ön finns också spår efter täktverk-samhet. Ojämnheter i marken och sten-rösen vittnar om sandtäkter och sten-sortering. Stadens täkt låg på öns norra sida och täkten som användes när Furu-näset skulle byggas låg på södra sidan. Furunäsets sjukhus hade också isförråd på ön. Isblock sågades upp från fjärden vin-tertid för att sedan förvaras över somm-aren i stora sågspånshögar. På så vis hade man tillgång till is året om. Läs mer om Furunäset under epoken Industrialiser-ingen.  

Mellan ångsågarna och sulfatfabriken i Munksund byggdes ett system av linbanor upp för transport av flis och spån som användes till bränsle och massaframställning. Den längsta sträckningen gick från Bergsvikens sågverk, över Fingermanholmen och fram till sulfatfabriken i Munksund. Totalt 7 km. Den uppfördes 1929 och var i drift till en bit in på 1940-talet när sågverken i Bergsviken och Storfors upphört med verksamheten. Efter att ha stått outnyttjad några år återupptogs användningen av sträckan Fingermanholmen – Munksund när barkverket på Fingermanholmen behövde bättre utlastningskapacitet. Barkverket och linbanan var i bruk fram till 1965 och anläggningarna revs 1966. Idag återstår linbanefundament, betongvikter från linbanans sträckstation uppe på Fingermanholmens högsta punkt samt rester av kajer och anläggning vid barkverket.

Naturen på Fingermanholmen är varierad, med långa sandstränder, åldersvarierad tall- och lövskog. Naturen tillsammans med öns rika industrihistoria gör platsen till ett spännande utflyktsmål under alla årstider.

Förutom lämningar efter stora industrianläggningar så som varv, såg- och barkverk och linbanan finns lämningar efter tjärdalar och kolmilor.

För att bevara och förstärka Fingermanholmens natur- och kulturmiljö finns en markanvändningsplan med vård- och åtgärdsförslag. Sammanfattningsvis går planen ut på att skydda och vårda industri- och fornlämningar på ön samt att skydda värdefulla naturområden. 

Ett av linbanefundamenten mellan Tingsholmen och Fingermanholmen. Överallt i Inrejärden finns industrihistoriska spår att upptäcka. Många av dem finns just på Fingermanholmen.