Området i Piteå centrum med stadsplan från 1876 ligger nordost om Häggholmen och avgränsas av Sundsgatan i söder, Djupviksgatan i norr samt Hembygdsvägen och Olof Palmes gata.

Piteå stad växte i en maklig takt under 1600- och 1700-talet. 1781 var utrymmet på Häggholmen begränsat och en utvidgning av stadsplanen gjordes på den norra malmen, strax öster om kyrkan, vid den så kallade Badstugudden. Bebyggelsen planerades efter vedertagna ideal med lika stora kvarter och tomter inom en rutnätsplan. Läs mer om Norrmalm under epoken Staden & byarna.

Planeringen och skötseln av landets städer reglerades delvis av staten sedan 1600-talet. Kungamakten hade intresse av att städerna var prydliga och välskötta, inte minst för att visa välstånd utåt. Viktigt var också att de var brandsäkra så att rikedomar inte gick till spillo. 1874 kom föreskriften Byggnadsstadga för rikets städer och för första gången fick alla städer en likartad reglering. Byggnadsstadgan påbjöd att alla städer skulle ha en plan för hur staden i framtiden kunde bebyggas. Piteå stad planerades att växa norrut och västerut från befintlig bebyggelse på Häggholmen och på Norrmalm. En strikt rutnätsplan lades ut för området. Den utökade och byggde helt enkelt vidare på de befintliga rutnätsplaner som redan fanns över staden. Den anslöt helt med gator och torg till de befintliga kvarteren. Den enda skillnaden var att de nya kvarteren gjordes betydligt större än de som redan fanns på Häggholmen och Norrmalm.

På 1870-talet, när planen ritades, bestod området mellan dagens Hembygdsvägen, Djupviksgatan, Sundsgatan och Kyrkbrogatan av stadens ängs- och åkermark. Djupviken stränder, som då skar betydligt längre upp i staden än idag, kallades kort och gott kostranden. Till området hade stadens invånare tagit sina kreatur på bete, här hade de små åkertegarna varit inhägnade av gärdsgårdar och på Kvarnbacken hade stadens vindkvarnar stått. Men det moderna samhället hade gjort sitt intåg och den stadsnära odlingsmarken tappade i betydelse. En enstaka gård fanns i området men i övrigt bestod bebyggelsen av utspridda lador på odlingsmarken.

Landsvägen gick i Nygatans nuvarande sträckning och kom in till staden från Öjebyn västerut. Vägen sneddade ned till kykplatsen och sedan vidare till kyrkbron över Sundskanalen och in till staden på Häggholmen. Med den nya stadsplanen skulle vägen rätas ut och införlivas med rutnätsplanen.

Det skulle dock dröja länge innan den nya stadsplanen kom att bebyggas. Ännu på 1920-talet bestod området i huvudsak av öppen odlingsmark.   

Till stora delar är rutnätsplanen från 1876 fullföljd. Bebyggelsen ligger i stora rektangulära kvarter. Bebyggelsen hänger också relativt väl samman med den ursprungliga staden på Häggholmen, vilket var planens intention. 

Förhållningssätt 

För att bevara och förstärka rutnätsplanen från 1876 är det viktigt att befintliga gator inte stängs av eller hindras på ett sådant sätt att de inte längre hänger samman i rutnätsplanen. Ny bebyggelse inom planen bör inrättas inom befintliga kvarter och tomter och placeras på liknande sätt som övrig bebyggelse inom området.  Läs mer om bebyggelsen inom stadsplan 1876 under epoken Folkhemmet.