Gå till: Bondgården förändras Kronotorpen Handel och tidig industri Piteå - Residensstad Den prydliga staden

Brukstid
Reformer inom jordbruket fick stor betydelse för både staden och landsbygdens utveckling. Befolkningsökning, hemmansklyvningar och uppodling kännetecknar 1700- och 1800-talen. Bebyggelsen utvecklas i takt med att välståndet ökar. Vid bruken förädlas bygdens naturresurser och skogen blir allt mer ekonomiskt intressant.

Agrar revolution

År 1683 bestämdes det i en Kunglig förordning att kronans skogar i norr skulle tilldelas varje by och att byalaget skulle få äganderätten. Dessförinnan hade skogen betraktats som ägd av ingen men nyttjad av alla. Avvittringen, som åtgärden kallades, genomfördes i Norrbotten med början 1780 och det kom att bli startskottet för stora förändringar inom bondesamhället.

	Lador på åkermarken i Rosfors.

År 1742 utfärdades att varje by skulle organiseras efter en mönsterbyordning. Denna mall för hur byinvånarnas gemensamma angelägenheter skulle regleras började användas i byarna och anpassades efter lokala förhållanden. Framförallt var det den gemensamma egendomen som utmarken (timmer, bete och ängsmark) samt fiskevattnen som berördes. Markägarna i byn, organiserade i byalaget, enades om tidpunkter för ut- och insläpp av djuren, hägnadssyn och väghållning. De bestämde också bötesbelopp ifall någon inte följde den överenskomna byaordningen. Byarna i Piteå har ännu levande byalag, där byaåldermannen antingen väljs eller uppgifter går runt mellan de olika gårdarna.

Före skiftesreformerna genomfördes var varje åker uppdelad i flera tegar. Varje gård hade en teg i varje åker. Åkertegarna kunde vara smala, bara några meter breda, och varje brukare var beroende av tegens grannar. Systemet var ändå det mest rättvisa eftersom åkrarnas bördighet varierade. Men i takt med hemmansklyvningar och utökat odlande blev systemet ineffektivt. Tegarna blev allt smalare, gröda trampades ned, ogräs spreds och osämja uppkom förstås. Fler gårdar innebar också mer boskap. De naturliga betes- och slåttermarkerna i byns närhet räckte inte längre till. Genom att odla upp betesmarken i byns inägor intensifierades åkerbruket och problemet kunde delvis lösas. Kreaturen flyttades under sommarmånaderna ut till fäbodar och sommarladugårdar för att utmarkernas fodertillgångar bättre skulle nyttjas. Fodertäkten kom att förläggas allt längre bort från byn och åkerarealen ökades genom utdikning av myrmark. Lador byggdes i tusental för att förvara höet.

Det första skiftet, storskiftet, genomfördes i större skala i slutet av 1700-talet. Dels minskades antalet tegar på åkrarna, men framförallt delades den gemensamt ägda utmarken – skogen – upp mellan de enskilda bönderna i byalaget. Storskiftet sammanföll vanligtvis med avvittringen och i Pitebygden var det i huvudsak endast skogsmarken som reglerades i Storskiftet. Skog som tidigare varit byns samfällda mark blev privatägd. När efterfrågan på timmer ökade fick också skogen ett ekonomiskt värde. Grunden lades för den snabba utveckling som sedan skedde i byarna under 1800-talet. Det var i och med laga skiftet, som beslutades 1827, som skiftesreformen på allvar skulle komma att påverka byarna. Det var då gårdar flyttades och åkermarken delades upp. Varje bonde fick tilldelat åker i närheten av gården. Där gårdarna stod tätt fick någon av dem flytta sina byggnader till en ny gårdsplats. Eftersom byarna i våra trakter alltid haft ganska spridd bebyggelse blev inte laga skiftes gårdsflyttningar så omvälvande för byns karaktär som på andra håll. Det skulle dröja närmare hundra år innan merparten av byarna skiftats.

Skiftesreformerna underlättade den snabba utvecklingen av produktionsmetoderna inom jordbruket. Vid 1800-talets slut växte den lokala marknaden för livsmedel i takt med de större orternas befolkningsökning. Jordbrukets rationalisering och allt mer utpräglade livsmedelsproduktion hörde också samman med de minskade möjligheterna att komplettera med inkomster från binäringar som t ex jakt, fiske och tjärframställning.

Sett över tid förändrades byns organisation från att varje bonde var beroende av byns övriga bönder till större självständighet mellan gårdarna. Byalaget behövdes inte längre för att klara av olika arbetssysslor eftersom befolkningsökningen tryggade arbetskraften.

Bondgården förändras

Bebyggelsen på landsbygden påverkades också av reformerna. Nya tekniska landvinningar ledde till att nya typer av byggnader uppfördes på bondgården. Den konformade tröskbulten infördes och gjorde att tröskningen kunde ske genom att dragdjuret kunde gå runt runt istället för fram och tillbaka.

	Norrbottensgård med mangåedsbyggnad och sommarstuga.

Långlogen timrades ned till förmån för rundlogen. Under några årtionden i början av 1800-talet ersätts nästan alla långlogar i Pitetrakten med den för bygden idag så karaktäristiska rundlogen. Vid en jämförelse i Luleå älvdal kan man konstatera att rundlogen inte vann lika stor popularitet där och därför finns där många fler bevarande långlogar.

Det spreds också en rad typritningar för bland annat jordbrukets ekonomibyggnader. I Piteåtrakten blev stenladugården i likhet med rundlogen också mycket vanlig.

Kanske berodde detta på Piteåbondens välstånd, åtminstone i de kustnära byarna.

Bönderna manifesterade också det ökade välståndet. Tillgången på deras kontanta medel ökade i takt med att de kunde sälja skog till de allt större skogsbolagen. Böndernas ökade välstånd under denna tid kan vi idag se i form av stora och omsorgsfullt utformade och dekorerade Norrbottensgårdar. Den låga timrade parstugan höjdes några stockvarv och försågs med låga vindsfönster – trots att övervåningen aldrig inreddes. Ofta fick mangårdsbyggnaden även kammare på gaveln innanför köket. Trots att gårdens befolkning fortfarande endast nyttjade köket som bostadsrum genomfördes dessa utbyggnader.

Omdaningarna kom även att gälla gårdsbilden. De små fähusen och stallen, bodarna och portlidren försvann till förmån för de nya rationella ekonomibyggnaderna som kunde inrymma flera funktioner under ett och samma tak. Den tidigare relativt kringbyggda gården glesades ut och byggnaderna placerades mer fritt.

Kronotorpen - krononybyggen

I takt med befolkningsökningen blev det svårare för människorna att få sin utkomst inom jordbruksbyns ramar. Det fanns inte längre tillräckligt med mark för att försörja folket. Kronan upplät därför mark inåt land för att befolkningen skulle bryta nybyggen. Lappmarksplakaten, det första utfärdat 1673, uppmuntrade till fast bosättning och uppodling av marken. De som slog sig ned i inlandet var ofta samer. De ville värna sina renbetesmarker och hade större möjlighet till det om de ägde ett landområde. Många av de nybyggen som upptogs under 1800-talet i syfte att bedriva jordbruk fick en kort livslängd. Odlingsförhållandena var svåra och livet vid krononybygget var hårt.

Handel och tidig industri

Många år av krig och återuppbyggnad ute i Europa samt en intensiv järnutvinning från Bergslagen hade gjort att tillgången på skog i södra Sverige minskat drastiskt. Nu vändes blickarna norrut i sökandet efter råvara. Byarna i Pitebygden hade sågat bräder i byalagets gemensamma sågkvarnar sedan medeltiden. Redan på 1600-talet sågades timmer för avsalu och det kunde intensifierades i samband med att det bottniska handelstvånget upphörde 1723. Piteå var vid mitten av 1700-talet en stor trävaruhamn och kunde redovisa nästan dubbelt så många sågar i jämförelse med till exempel Umeå. De grovbladiga sågarna uppgick till ett fyrtiotal i Pitebygden på 1770-talet. Under andra halvan av seklet gjorde de finbladiga sågarna entré och effektiviserade sågningen enormt. Från att en kvarn sågat med en grovbladig såg kunde den istället ha upp till åtta finbladiga sågblad monterade i en ram. Produktionen ökade avsevärt. Nu blev också stadens borgare intresserade av vad sågkvarnarna kunde ge och de var i första hand de som anlade finbladiga sågverk. Bönderna sålde bränsle till järnbruken och timmer till de allt mer råvarukrävande sågverken.

De tidiga industrietableringarna blev alla i någon form påverkade av de oroliga åren omkring 1809. Kriget gjorde att viktiga handelsförbindelser med övriga Europa bröts. Finska kriget slutade också med att Finland förlorades till Ryssland. Efter svenskarnas kapitulation i Säivis i mars 1809 ockuperade ryska trupper hela dåvarande Västerbotten.  För befolkningen innebar det att livsmedel och hästfoder skulle delas med ryska soldater och officerare vilket förstås tärde hårt på både bönderna och brukens ekonomi.

Handeln via sjöfarten var intensiv och både bönder och borgare seglade med varor till andra städer. Lättnader i det bottniska handelstvånget på 1760-talet förbättrade villkoren. Bönderna byggde allt större fartyg och borgarna klagade på deras verksamhet. Det ledde till restriktioner som försämrade seglingen för bönderna som var sist med att få segla helt fritt i början av 1800-talet. Vid kusten fanns många duktiga båtbyggare och på flera varvsplatser runt om i Piteå byggde stora fartyg av olika slag.

Norrbotten blir eget län och Piteå residensstad

Området kring Bottenviken, de nordligaste delarna av Sverige, bestod av Öster- respektive Västerbotten fram till 1810. Efter krigsslutet drogs gränserna om. Finland hade varit en del av Sverige under hundratals år men hade nu blivit en del av Ryssland.  Samtidigt avskildes de norra delarna av Västerbotten och Lappland och bildade Norrbottens län. Landshövdingen hade sitt residens i Södra Sunderbyn utanför Luleå. Den efterföljande landshövdingen G.A. Koskull ville hellre till Piteå eftersom han menade att det var en folkrikare bygd och att Piteå låg närmare huvudstaden. År 1818 blev således Piteå residensstad och ämbetet stannade här fram till 1856 då det åter flyttades till Luleå. I samband med att länsstyrelsen flyttade tillbaka till Luleå uppkom krav på att även flytta militärövningarna från Pitholmsheden till Luleå. Om detta tvistade städerna sedan om i många år innan kåren 1883 flyttades till Notviken i Luleå.

I kvarteret Stadsvapnet, i hörnet Kyrkbrogatan och Prästgatan ligger landshövdingens kanslibyggnad. Det finns inga skriftliga uppgifter om när detta hus byggdes men enligt brandförsäkringshandlingar fanns huset 1819. Under 1900-talet har huset fungerat som skola, bibliotek, ungdomsgård m m och varit känt under namn som ”Ladan” och ”Kafé 23”. På tomten fanns tidigare också landshövdingens bostadshus.

Den prydliga staden

	Stadsgårdar på Norrmalm

Under 1800-talet renodlades stadens funktioner. Handeln intensifierades, skråväsendet avskaffades och varor började produceras i större mängd. Boskapskötsel och odling upphörde inom stadens gränser och livsmedel köptes istället från omkringliggande landsbygd.

Bönderna på landsbygden smyckade sina timmerbyggnader med klassicistiska detaljer men lämnade ofta timmerfasaderna oklädda eller endast enkelt brädfodrade. I Öjebyn och Piteå stad gavs trähusen en mer stadsanpassat utformning. Målet var att få träpanel och snickerier att efterlikna stenstädernas arkitektur. Det gjordes med speciella utformningar av trädetaljer och gårdarnas huvudbyggnader målades i ljusa oljefärger för att efterlikna exklusiva stenmaterial. Uthus och gårdsbebyggelse rödfärgades.

Panelarkitekturen var ett sätt att anpassa rådande stilideal till svenska byggnadsmaterial som oftare var trä än sten. Sverige kom att utveckla en särpräglad klassicism – anpassad för träet. I Norrbotten hämtades inspirationen däremot inte från kontinenten, istället lät sig byggmästare influeras av den finsk-ryska byggnadstraditionen. Stilen kom att kännetecknas som den bottniska empiren. Fasadpaneler, fönsteröverstycken och andra snickeridetaljer på stadsbebyggelse från 1800-talet utmed Norrbottenskusten ser därför annorlunda ut i jämförelse med södra Sveriges trästadsbebyggelse. Ett av de allra förnämsta exemplen på denna stil är Rådhuset i Piteå, färdigställt på 1840-talet.