Långvik - glasbruket

Långvik är platsen där landets nordligaste glasbruk en gång fanns. Långvik ligger i yttersta kustbandet ca 10 km nordost om Rosvik.

Under 1700-talet startade en mängd glasbruk i Sverige. Långviks glasbruk startade år 1800 tack vare tillgången på skog (timmer och ved), samt de goda hamnförutsättningarna med vindskyddat läge och tillräckligt inseglingsdjup för stora fartyg. Den goda tillgången på björkved var det starkaste skälet till att glasbruket uppfördes i norra Norrland och inte närmare den största marknaden i Stockholm. Kapten Lars Arvid Dahlberg och löjtnant Johan Petter Turdfjell vid Piteå kompani var brukets grundare . De fick tillstånd för upptagande av krononybygge i Långvik. Nybygget var skattebefriat de första årtiondena och skattefriheten förlängdes eftersom odlingsförutsättningarna i det karga kustlandskapet var svåra.

Lokalbefolkningen använde inte glas i någon större utsträckning på 1700-talet och det mesta som producerades i Långvik seglades till huvudstaden för försäljning. Fönsterglas kunde endast tillverkas i små rutor och för att möjliggöra något så när stora fönster sammanfogades flera fönsterglas med blyinfattningar och blev på så vis till en fönsterruta. Med den nya så kallade Taffelmetoden utvecklades fönsterglaset under 1700-talet vilket gjorde det möjligt att tillverka större rutor som med träspröjs kunde sammanfogas till relativt stora fönster. Trots att det mesta av glaset som tillverkades i Långvik såldes i Stockholm kom det också vissa Pitebor till del. Militärbostället Wilhelmsdal i Böle har till exempel fönsterglas från Långvik. Det finns sannolikt fler gårdar med fönsterglas från Långvik runt om i Pitebygden om än det är svårt att säga säkert. Glasbruket producerade också buteljer och andra bruksföremål.

De första husen i Långvik byggdes vid sekelskiftet 1700-1800. De nästföljande åren uppfördes en mängd byggnader. Det var bostadshus, ekonomibyggnader för jordbruket, den stora glashyttan, magasin vid hamnen, stenfyllda timmerbryggor m m. Produktionen startade på allvar säsongen 1803. De första glasblåsarna som anställdes vid Långviks glasbruk hade tidigare arbetat vid Sandö glasbruk.

Glasblåseriets verksamhet var igång under september till maj. Övrig tid av året var arbetarna sysselsatta i jordbruket. Verksamheten i Långvik berörde också byarna i närheten. I mitten av 1800-talet var omkring hundra bönder från Luleå och Piteåtrakten leverantörer av ved till bruket. I utbyte fick de tobak, salt och förstås glas från bruksboden.

I mitten av 1800-talet övertog Pitebygdens storföretagare Carl August Winroth Långviks glasbruk. Han ägde också Prins Carls varv och Bergsvikens ångsåg. Läs mer om ångsågar under epoken Industrialisering. Winroth låg bakom bygget av den första riktiga vägförbindelsen mellan Långvik och kustlandsvägen i Rosvik. En minnessten vid vägkanten i Långvik markerar vägbyggets färdigställande 1861. Verksamheten vid bruket vacklade dock under 1860-talet för att i samband med fransk-tyska kriget uppleva en framgångsperiod i likhet med andra bruk. Därefter lockade endast egendomens skogsinnehav och de efterföljande ägarna försökte hålla glasproduktionen igång för att ha tillgång till timret.

I slutet av 1800-talet utvecklades glashyttorna runt om i landet. Nya vedbesparande ugnar ersatte de äldre bränslekrävande och tillgången till ved var inte längre avgörande för brukets lokalisering. Den nya metoden ifördes aldrig i Långvik. En ny pressglasmetod kom till Sverige under 1800-talet men den infördes heller aldrig i Långviks glasbruk. I takt med moderniseringarna på andra håll lades glasbruken i Norrland ned. Långviks verksamhet upphörde 1880. Därefter styckades egendomen upp och såldes till bönder i trakten.

I Långvik finns grunderna efter glashyttan, utskeppningshamnen samt delar av ekonomibyggnader kvar att se. En naturskön stig leder upp till ett torpställe som beboddes under glasbruksepoken. Skyltar berättar närmare om platsens historia och de människor som levde och arbetade på platsen. I byaföreningens lokaler finns en enklare utställning med glasföremål tillverkade vid glasbruket i Långvik.

De husgrunder och spår i marken som finns efter glasbruket betraktas som fornlämningar och skyddas enligt kulturminneslagen. Det är förbjudet att rubba, ändra, ta bort eller täcka över fornlämningar utan länsstyrelsens tillstånd. Läs mer om kulturminneslagen här.

På denna plats låg glasbruket i Långvik. Gamla bilder avslöjar att det var en stor och hög byggnad som inrymde hyttan.