Alterdalen
Alterdalen följer Alterälven som mynnar ut i Norrfjärden.

Vid mitten av 1700-talet upptogs Alterdalen av nybyggare, de flesta av dem från de stora byarna vid älvens utlopp. Den första uppodlingen påbörjas på 1750-talet. Det var främst på Alterälvens norra sida som nybyggarverksamheten framskred. I slutet av 1770-talet fanns 13 nybyggen i området, alla belägna inom några mil från Norrfjärden. Det skulle dröja ytterligare en tid innan den norra delen av Alterdalen bebyggdes av bönder. Redan från start var externa intressenter med och finansierade uppodlingen eftersom det fanns goda exploateringsmöjligheter tack vare skogen och vattenkraften. Området kallades Piteå stora nybygge och Palmstruchska odlingsdistriktet efter första ägaren som fick privilegium för uppodlingen.

Marken skiftade ägare ett flertal gånger innan Samuel Gustav Hermelin köpte egendomen 1797. Då hade vart och ett av de 13 nybyggena fått sina ägor bestämda. Tanken var att förutom odlingar anlägga sågverk och tjärbränneri, vilket också gjordes. Alters bruk i Nybyn. Det anlades vid båtlänningen kallad Alterlänningen eller Alterheden. Bruket ingick i Gellivareverken och tillsammans med Borgfors och Hälleströms sågkvarnar utgjorde de Piteå-distriktet. I Luleådistriktet fanns Hedenfors sågverk och Selets bruk, i Råneådistriktet Strömsunds masugn och Meldersteins järnbruk. Kung Karl XIV Johan övertog ägandet 1818 och därefter kom verksamheten igång på allvar. Råvaran kom från Gellivareverkens anläggningar i närheten. Utskeppning av varor skedde från Granholmens båtlänning i Norrfjärden.

Alters bruk var en av flera viktiga förindustriella bruks-anläggningar i Norrbotten vid denna tid. De nybyggare som tog upp nya odlingsmarker i Alterdalen hade också utkomst som arbetare vid bruket, vanligtvis som kolare, huggare, körare eller barkare – de lägst betalda arbetsuppgifterna vid bruket. Smederna hade högre lön och därmed högre status i samhället. På bruksområdet tilläts t ex inte kolare att bo på samma sida om älven som smederna. Många av smederna hade rekryterats utifrån. Brukets verksamhet upphörde på 1890-talet.

Karaktärsbeskrivning

Bebyggelsen i Alterdalen är spridd till flera olika områden. Längst i söder, inte långt från Porsnäs och Tullnäs ligger Pålmark. I detta område är odlingsmarken relativt storskalig och rationaliserad. Några äldre gårdar ligger vid älven. Den mest autentiska är förstås Pålmarksgården som med sina oförändrade mangårdsbyggnader och ekonomibyggnader ger en bra bild över hur en gång många av traktens gårdar sett ut.

Vid Lassbacken ligger det som återstår av Altersbruk. Kvarnen, några ekonomi-byggnader och bostadshus finns kvar från brukstiden.

Förhållningssätt

För att bevara och förstärka Alterdalens karaktär bör man undvika att bebygga åkermark. Ny bebyggelse bör placeras på ett liknande sätt som den traditionella bebyggelsen i byn. Lämpliga platser kan vara vid befintliga gårdsställen, i skogsbryn eller utmed vägar. Ny bebyggelse kan förtäta området vid Altersbruk och Nybyn.

Ny bebyggelse ska utformas på ett sätt som harmonierar med byns karaktär. Det innebär att nya byggnader som placeras fritt i landskapet ska ha en form som överrensstämmer med den traditionella bebyggelsens material och proportioner.

Kvartersbebyggelse bör helt undvikas då det inte förekommer någon sådan i Alterdalen.

Odlingsmarken bör hindras från igenväxning. Det gäller framförallt kring de gamla gårdsställena och åkermarken i anslutning till Alterälven.

Traditionell bebyggelse som Norrbottensgårdar med mangårdsbyggnader och ekonomibyggnader bör underhållas så att dess kulturhistoriska och estetiska värden bevaras och förstärks.