Infjärden
Byarna i Infjärden ligger kring Piteälvens och Lillpiteälvens stränder. De stora Norrbottensgårdarna och det öppna odlingslandskapet är karaktäristiskt förområdet.

Bebyggelsen består av de stora byar som ligger i anslutning till Infjärden. Platsen har varit bebodd och besökt av människor sedan långt tillbaka i tiden. Gravar och boplatslämningar vittnar om de jakt- och fångstfolk som uppehöll sig kring den djupa havsvik som här skar in i landskapet och om Infjärden är återstoden av. På Vallsberget i Svensbyn finns flera forntida gravrösen. De första skriftliga källorna som omnämner en bofast jordbrukande befolkning är från tidigt 1500-tal. Under medeltiden var bönderna i dessa trakter oftast också handelsmän så kallade birkarlar. Så småningom kom handeln i landet att regleras och bönderna förbjöds idka handel på birkarlars vis och istället förlades verksamheten till städerna och övertogs av stadens borgare. Boskapsskötsel och skogen har varit en inkomstkälla sedan medeltiden. Tjära var under 1600-talet en av Sveriges största exportvaror. Mängder av tjära skeppades ut från hamnen i Piteå.  

Inom området finns en mängd stora gårdar med mangårdsbyggnader och ekonomibyggnader. Karaktäristiskt för denna traditionella bebyggelse är förutom mangårdsbyggnader och bagarstugor de stora ekonomibyggnaderna från 1800-talet så som rundlogar och stenladugårdar.

Bebyggelsen omgärdas av ett öppet odlingslandskap. Ålderdomliga jordbruksinslag finns bitvis bevarat, t ex lador och åkerholmar. Merparten av dagens åkermark var fram till 1900-talet inhägnade slåtterängar. Endast en liten del av inägorna bestod av åker som odlades. Under 1900-talet övergick slåtterängarna till åkrar för sädes- och vallodling. Nya vallodlingar upptogs. Markerna dikades ut för att säkra tillgången på höfoder till djuren. Idag är det i första hand de senast upptagna markerna som lämnas att växa igen. Men igenväxning sker även på åkerholmar, i diken och utmed vägkanter. I flera av byarna i Infjärden finns äldre bruks- och byavägar bevarade. De är smala vägar som slingrar sig fram tätt mellan bebyggelsen. Vägarna är en del i kulturlandskapet och bidrar till den genuina bymiljön.

Öppna diken, skogsbryn och sjö- och åstränder tenderar att växa igen. Historiskt har hävden i landskapet varit större. Strandängar betades av djuren eller fungerade som slåtterängar, åkerholmar och dikesrenar likaså.