Sikfors by

Älvens goda tillgång på fisk har lockat människor till området i årtusenden. Byn ligger vid Piteälven mitt mellan Piteå och Älvsbyn.

Sikforsområdet, kring Piteälvens sista fors på sin väg ned mot havet, har varit bebott och besökt av människor sedan mycket långt tillbaka i tiden. Här finns många förhistoriska lämningar efter jakt- och fångstfolk bland annat boplatsgropar och fångstgropar. I skogarna kring Sikfors har samer lämnat spår efter visten och den befintliga traditionella bebyggelsen vittnar om att en bofast befolkning kom hit för mycket länge sedan. Läs mer om fornlämningarna i Sikfors här. Älvens rika fiske i kombination med översvämningsgödslad odlingsmark har bidragit till den tidiga jordbruksetableringen.

Dokument från 1300-talet omnämner Sikfors som värdefullt fiskeställe. Tillgången på lax, sik och nätting gjorde att fisket var byns huvudnäring från medeltiden och fram till byggandet av Sikfors kraftverk. Jordbruket utgjorde bara en del av självhushållningen. Förutom fisket och jordbruket har skogen varit viktig för Sikforsborna. I skogen jagade man för kött och skinn. Timmer höggs och tjära framställdes för export.

Karaktärsbeskrivning

Sikforsbygden ligger i den dramatiska älvdalen med branta kast ned mot älvfåran. Hedmarken på ömse sidor om älven är sandig och består till stora delar av tallskog. Vid Sikfors by, finns lågt belägna platåer bestående av flacka marker. Den äldsta bebyggelsen ligger på dessa låglänta jordar, där odlingsmöjlig-heterna tidigt var goda.

Den traditionella gårdsbebyggelsen ligger utspridd på älvplatån och några äldre gårdar ligger högre upp i byn, ovanför de branta älvstränderna. Gårdsbebyggelsen består av mangårdsbyggnad, sommarstuga och diverse ekonomibyggnader. Flera lider, härbren och visthusbodar av hög ålder finns bevarade. Bebyggelsen på platån består av relativt homogen traditionell agrar bebyggelse. Odlingsmarkerna är fortfarande öppna med undantag för dikesrenar och tomter som till viss del tillåts växa igen.

Det vanliga är att den äldsta bebyggelsen är förlagd till höjder i landskapet. Det gäller delvis även i Sikfors men här har gårdarna i första hand förlagts i anslutning till den bördiga åker- och ängsmarken utmed älvstranden. Fisket har varit oerhört viktigt i Sikfors och gårdarnas närhet till älven kan förklaras på det viset. Vägen nere på avsatsen karaktäriseras av att den löper nära gårds-bebyggelsen, har en låg vägbank med måttlig dikning. Den fortsätter sedan över järnvägen och bort till dammen och kraftverket. Vägen kantas av lyktstolpar med typiska byhattar på trästolpar.

Förutom gårdsbebyggelsen vid älven finns äldre gårdar uppe på platån. De gård-arna är idag införlivade med övrig bebyggelse i Sikfors samhälle som löper på ömse sidor om Sikforsvägen. Bebyggelsen i centralorten är tillkommen under hela 1900-talet. Den äldre byggdes under kraftverksepoken på 1900-talet och står utmed vägen. Läs mer om kraftverket i Sikfors under epoken Industrialiseringen. Den yngre bebyggelsen, från senare delen av 1900-talet står delvis utmed landsvägen men framförallt inom små kvartersområden.

Förhållningssätt

För att bevara och förstärka Sikfors karaktär bör man undvika att bebygga åkermark. Ny bebyggelse bör placeras på ett liknande sätt som den traditionella bebyggelsen i byn. Ny bebyggelse bör helt undvikas nere vid älven. Uppe i samhället kan bebyggelsemiljön i viss mån förtätas. Ny bebyggelse ska utformas på ett sätt som harmonierar med byns karaktär. Det innebär att nya byggnader som placeras fritt i landskapet ska ha en form som överrensstämmer med den traditionella bebyggelsens material och proportioner. Utmed Sikfors-vägen och inom kvartersbebyggelse bör ny bebyggelse anpassas till den befintliga bebyggelsemiljön.

Vägmiljön nere på avsatsen vid älven bör inte breddas och dikning måste ske varsamt. Byhattsarmaturerna på trästolparna bidrar till upplevelsen av den genuina bygatan och bör inte ersättas med någon annan typ av belysning.

Traditionell bebyggelse som Norrbottensgårdar med mangårdsbyggnader och ekonomibyggnader bör underhållas så att dess kulturhistoriska och estetiska värden bevaras och förstärks.

Odlingsmarken bör hindras från igenväxning. I den mån stradängar finns bör de hindras från att växa igen.