Storräbbens fiskeläge

Storräbben ligger i Piteås ytter-skärgård. Fiskarstugor, bryggor, en båk och massor av fornlämningar gör ön till en intressant plats.

Storräbben har nyttjats av människor sedan 500-talet, det vittnar öns forn-lämningar om. Som Piteå skärgårds högsta ö går dess historia långt tillbaka i tiden. Fornlämningarna kan du läsa mer om under epoken Forntid.

När Pitebygden på medeltiden organi-serades under den statliga kyrkan blev ön en allmänning. Så småningom övergick ägandet i en kronoegendom som Piteå stad hade rättigheter att nyttja.

På ön finns många intressanta saker att upptäcka. Förutom det trivsamma fiskeläget och de talrika fornlämningarna bjuder Storräbben på en karg och vindpinad natur. På en klipphäll finns vattenståndsmärken inristade från 1700- och 1800-talet.

	Sjöbodor och fiskestugor

Fiskelägena som finns runt om i skärgården har använts säsongvis av fiskare och bönder. I fiskeläget övernattade man, skötte fiskeredskapen, sökte skydd mot ovädret och beredde fångsten. De djur som inte togs till fäboden eller sommarladugården följde istället med till fiskeläget. På Storräbben var det vanligt att man hade getter. De gav mjölk till dem som hela sommaren bodde ute på ön. Getterna betade på hedmarken och i strandkanten och höll på så vis landskapet öppet.

Fram till 1600-talet låg fiskelägena utspridda i små enheter, men i takt med att fisket blev en viktig exportnäring för Piteå växte de. Vid den tiden blev fiskeläget på Storräbben betydelsefullt. Det var under en period Norrbottens största.

	Fiskeläget på Storräbben

Redan under 1800-talet minskade fisket eftersom exporten avtog. Under 1900-talet tappade det betydelse än mer då båtmotorerna gjorde det möjligt att bege sig långt ut på fiskevattnen men ändå hinna hem igen efter dagens slut. De gjorde att fiskelägen på och nära fastlandet övergavs först. Storräbben och andra fiskelägen som ligger långt från fastlandet används fortfarande, om än för fritidsboende och hobbyfiske mer än för yrkesfiske.

Karaktärsbeskrivning

Fiskelägets bebyggelse består av flera olika byggnader, alla med sina specifika funktioner. Bostadshuset består av en liten timrad och panelad enkammarstuga, uppvärmd av en öppen spis eller järnkamin. Stugorna står på rad med spänger ned mot sjöbodar och bryggor.

Träpanelen är rödmålad med slamfärg och knutlådor, fönsterfoder och fönster är målade vita. Förr hade stugorna ved- och spåntak, men idag är plåt det vanligaste takmaterialet. Pannplåten är den som passar bäst in i miljön. Fönstren har luckor som är stängda när stugorna säsongvis är övergivna.

	Stugor på rad med spänger ned mot sjöbodar och bryggor.

Nedanför bostadshusen ligger sjöbodarna, gethus och förvaringsbodar av olika slag. Dessa är enklare än bostadshusen, timrade och inte alltid panelade. En del är lämnade trärena att åldras vackert av vind och vatten. I takt med landhöjningen byggs bryggorna ut och har med åren blivit allt längre. Vid husen finns också fiskarnas gistgårdar. I fiskelägets nordöstra utkant har samtliga stugors respektive avträden placerat i en prydlig rad.

Eftersom bebyggelsen i Storräbbens fiskeläge på ett så tydligt och pedagogiskt vis berättar om fiskets historia och levnadsförhållandena för människorna som nyttjat platsen för fiske i hundratals år är det viktigt att bebyggelsen underhålls på ett för förståelsen av miljön lämpligt sätt. Stugorna har under åren kommit att användas som fritidshus. Det är dock viktigt att områdets karaktär även fortsättningsvis är fiskelägets och inte fritidshusområdets. Verandor, altaner, farstukvistar eller liknande tillskott är därför inte lämpliga i området.

	Båken före restaurering

Ön har en strategisk plats i farleden till Luleå hamn. Därför har inseglingen sedan länge varit utmärkt här. Piteå skärgård har alltid varit svårseglad på grund av de många grundområdena. Till sjömännens hjälp byggdes på 1700-talet en båk på Storräbben. Under 1800-talet pågick en livlig debatt kring hur sjöfarten kunde bli säkrare, inte bara i vår skärgård utan runt om i landets kustområden. Båken ersattes därför 1884 av en ny och högre som ritats av Fyr- och båkinrättningens överingenjör på Lotsverket, Gustaf von Heidenstam. Heidenstam utvecklade fyrsystemet över landet och införde fyrkonstruktioner av järn - de så kallade Heidenstamsfyrarna. Den mest kända av dem är Sandhammaren och Paternoster. Betongen övertog under 1900-talet fyrbyggnadskonstruktionerna och Sjöfartsverket byggde landets fyrar på Sandholmen i Jävre några mil söder om Piteå.

Båken på Storräbben restaurerades sommaren 2004. Taket byttes, fasaden lagades och målades med svart linoljefärg.

Förhållningssätt

	Flera av husen har trärena och vackert åldrande fasader.

För att bevara och förstärka fiskelägets karaktär bör ingen ny bebyggelse uppföras annat än eventuella kompletteringsbyggnader för befintliga stugor. De ska i sådana fall uppföras i direkt anslutning till fiskelägets byggnader. Stugor och bodar bör underhållas med traditionella material och metoder. Bodar lämnas i möjligaste mån omålade medan stugorna färgas faluröda med slamfärg. För att skydda den känsliga sandmarksvegetationen samt att lätt och smidigt kunna gå mellan husen används sedan länge spänger. Det bör även ske fortsättningsvis.

Det fortsatta underhållet av båken bör ske med traditionella metoder och material.