Infjärden

Lillpite

De skriftliga källorna kan bekräfta att byn var väletablerad vid 1500-talets början. I Gustav Vasas jordebok från 1543 fanns 11 hemman i Lillpite. Knappt hundra år senare fanns dubbelt så många gårdar i byn. De äldsta vänder fortfarande gårdstunen mot älven som länge var byns viktigaste kommunikationsled. Lillpiteälven var länge farbar med segelbåt upp till Storforsen i Lillpite. Vid forsen fanns både kvarn och såg. Nedströms fallet låg båtplatserna om ömse sidor om älvfåran. Vid båtplatserna hade bönderna bodar och härifrån skeppades timmer, tjära och andra produkter för att säljas i staden. På norra sidan om älven låg båtplatsen strax nedströms kvarnen i anslutning till Lägdgården. På motsatta sidan låg den ytterligare en bit nedströms.

Inägorna i Lillpite har skiftats vid tre tillfällen. Första gången 1772-73, andra gången 1800 och slutligen 1816-17. Avvittring genomfördes på 1790-talet och laga skifte av inägor och utmark genomfördes under åren 1888-1894.

Bönderna nyttjade också avlägsna slåttermarker och hade flera fäbodställen nordväst om byn längs Norr-bodabäcken. Hansbodarna och Sjulsbodarna har kvar flera byggnader och grunder. Lämningar efter samiska visten finns på flera platser i skogarna norr om Lillpite by. Förutom vid Torrbergstjärnen finns härdar och vistes-lämningar bland annat vid Spångmyran och Östra Bastutjärnen nordväst om byn, hitom Åträsk. Liknande lämningar finns också vid Hällbergstjärnen norr om Yttersta.

Byn växte successivt under 1700- och 1800-talet och expansionen förlades allt mer norväst om byn. Gamla fäbodställen permanentades och ny odlingsmark bröts. I slutet av 1800-talet var behovet av nya bruknings-möjligheter och utrymme för fler gårdar stort och bebyggelsen bredde ut sig till Yttersta, Råbäcken och Yttersfors.

På 1810-talet tillkom åtta soldattorp på Bäcknäset som vid den tiden mest bestod av tallskog. Torpen står fort-farande uppradade vid byavägen. Idag är denna del av byn betydligt mer tätbe-byggd än den var när soldattorpen byggdes.

Under 1800-talet, när sågverksindustrin expanderade, hade Storforsbolaget en såg vid kraftverksdammen i Lillpite. Det stora bolagskontoret låg uppströms forsen på norra sidan stranden. Huset är idag en karaktärsbyggnad i centrala Lillpite. Läs mer om Storforsbolaget under epoken Industrialiseringen.

Under 1900-talet första hälft har egna-hemsjordbruken etablerat sig framförallt i byns utkanter och bykärnan har förtätats med småhus och flerbostadshus. Bebyg-gelsen i Lillpite är annars starkt samman-kopplad till odlingslandskapet. Byns karaktär präglas av de stora Norrbottens-gårdarna som ligger på ömse sidor om Lill-piteälven samt i Norrbodabäckens dalgång. Det öppna odlingslandskapet omgärdas av skogsklädda berg.

Vissa gårdar ligger högre i landskapet varav flera i så kallat lidläge där odlingsmarkerna möter skogen. Den agrara bebyggelsen, det vi vanligtvis förknippar med den typiska norrbottensgården, är karaktärsbärande likväl som det öppna odlingslandskapet med sina många lador. Vallodlingen och vinterförvaring av hö i lador var som störst i mitten av 1900-talet. Då fanns omkring tusen lador i byn. Idag återstår ungefär 10-15 % av dessa.

För att förstå näringsfånget som varit gällande i Lillpite är det viktigt att uppmärk-samma fäbodarna och de lämningar som finns efter det småskaliga skogsbruket i form av tjärdalar och kolbottnar.  Spåren efter samevisten i området visar på ren-beteslandets betydelse och den samiska kulturens närvaro i bygden.

Förhållningssätt

För att bevara och förstärka Lillpites karaktär bör man undvika att bebygga åkermark. Ny bebyggelse bör placeras på ett liknande sätt som den traditionella bebyggelsen i byn. Lämp-liga platser kan vara intill älven vid befintliga gårdsställen, i skogsbryn eller utmed landsvägen.

Ny bebyggelse ska utformas på ett sätt som harmonierar med byns karaktär. Det innebär att nya byggnader som placeras fritt i landskapet ska ha en form som överrensstämmer med den traditionella bebyggelsens material och proportioner.

Odlingsmarken bör hindras från igenväxning. Kulturelement som lador, odlingsrösen och stengärdesgårdar bör bevaras. Ladorna bör underhållas så att de inte förfaller. Röjning kring lador och rösen synliggör dem i landskapet och därmed förstärks byns karaktär. Kvartersbebyggelse bör undvikas och i den mån den ändå tillkommer placeras intill befintliga småhusområden.

Traditionell bebyggelse som Norrbottensgårdar med mangårdsbyggnader och ekonomibyggnader bör underhållas så att dess kulturhistoriska och estetiska värden bevaras och förstärks.