 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
|
 |
|
 |
|
 |
|
 |
 |
|
Zonområdet Zonområdet är beläget sydöst om Rådhustorget på östra delen av Häggholmen.
Staden hade i flera år utrett möjligheten till ny bostadsbebyggelsen i centrum men de ekonomiska förutsättningarna hade inneburit att nya hus uppförts när tillfälle gavs. Kommunsammanslagningen 1967 innebar att storslagna planer på ett modernt och nytt Piteå centrum för första gången blev ekonomiskt möjligt. Framtidsprognosen i mitten av 1960-talet förutspådde att Piteå kommun skulle ha drygt 50 000 invånare år 2000. Varav åttio till nittio procent av dessa skulle bo centralt i Piteå, Öjebyn, Hortlax och Pitholm. Bostadsbristen var redan ett faktum och värre förmodades det alltså bli om ingenting drastiskt gjordes. Vid ett gemensamt möte med drätselkammaren och byggnadsnämnden i april 1967 framlades ett förslag som utarbetats av arkitekter på uppdrag av drätselkammaren. För att så snabbt som möjligt få igång byggandet av nya bostäder i den gamla stadskärnan föreslog de att den då relativt nya möjligheten med zonexpropriering skulle utnyttjas. Den innebar att marken kunde tvångsinlösas i ett stycke även om det inte fanns någon ny stadsplan för området. Villkoret var att det nya byggprojektet skulle vara storskaligt och genomföras på kort tid. Kommunalrådet Olof Wiklund var angelägen om att mötet kunde ta ett snabbt beslut om att ansöka om zonexpropriering och nybyggnadsförbud över centrum. Flera ledamöter, bland andra byggnadsnämndens ordförande Leo Johansson, blev tagna på sängen. De hade inte hört talas om dessa storskaliga planer tidigare. Vissa av dem önskade att beslutet skulle tas vid ett senare tillfälle så att tid fanns att fördjupa sig i frågan. Byggnadsnämndens ledamot Bengt Larsson menade att landsantikvarien borde få ett ord med i laget. Andra blev mer positivt överraskade. Kommunalrådet förtydligade att många var närvarande vid dagens möte och om beslut inte togs omedelbart skulle spekulationer om centrums framtid snart vara igång. Några hinder för dessa planer ville församlingen helst inte stöta på. Förslaget röstades igenom med fjorton röster för och fyra emot. Några veckor senare togs beslutet i kommunfullmäktige med två ledamöters reservation och kort därefter godkändes zonexproprieringen och den kunde verkställas.
Planeringen av det nya centrumområdet gjordes av NAB (Norrbottenkommunernas arkitekt- och byggnadskontor). De första husen uppfördes i tre våningar utmed Trädgårdsgatan. År 1970 och de närmast efterföljande åren bebyggdes zonområdet med tre- respektive sexvåningshus. Trähusen närmast Rådhustorget skonades från rivning. Resterande bebyggelse i flera kvarter revs eller flyttades. Den gamla trästadsbebyggelsen hade inrymt ett flertal tomter inom varje kvarter. Zonområdet lade under sig flera gator och kvarter från stadsplanen 1667.
Karaktärsbeskrivning Zonområdets arkitektur bryter helt mot den i övrigt rådande kvartersindelningen på Häggholmen. Byggnaderna är till fullo barn av sin tid. Arkitekturen är storskalig, rätlinjeformad och enkel, helt enligt modernismens ideal. Byggnadskropparna är placerade i räta vinklar mot varandra, helt utan hänsyn till den ursprungliga stadsplanens rutnätssystem.
Fasaderna är klädda med brunt tegel och Plannjaplåt. Färgsättningen som är mycket tidstypisk går i starka klara färger som rött, grönt, blått och brunt. Den kulörta plåten har med tiden bleknat kraftigt och idag är det endast i de indragna balkongerna och andra skyddade lägen som ursprunglig färgintensitet går att skönja. Fönstren är av perspektivtyp med vädringsluckor. Lägenheterna är välplanerade och har funktionella arbetskök. Många av bostäderna är genomgående och har fönster i flera väderstreck.
Trots att flerbostadshusen till utformning och placering helt avviker från den småskaliga trästadsmiljön – i synnerhet vid tiden för uppförandet – finns arkitektoniska aspekter att beakta. Förutom den strikt modernistiska formen har byggnaderna placerats så att naturliga nivåskillnader inverkar så att husen smälter in och till viss del helt döljs sett från Rådhustorget. Ett tecken på att en anpassning till den befintliga trästadsmiljön ändå gjordes. Om än den utfördes utifrån högmodernismens referensramar.
Zonområdet vittnar idag om den process som många städer i Sverige genomgick vid denna tid. Zon är en viktig representant från sin tid. Stadsomvanlingen hade nått sin kulmen och efter att projekt som zonområdet genomförts och därefter från många håll anklagades för att vara misslyckade – både socialt och arkitektoniskt – återgick stadsbyggnadsidealen till en mer ödmjuk och anpassad arkitektur.
Förhållningssätt För att bevara och förstärka zonområdets karaktär är det viktigt att byggnaderna underhålls på ett sådant sätt att kulturhistoriska och arkitektoniska värden inte går förlorade. Området skulle onekligen få ett lyft om 1970-talets färgsättning restaurerades. Tillbyggnader inom området, likväl som staket etc bör ges en anpassad utformning. Ta upp material och former som flerbostadshusen har. Undvik till exempel sadeltak och träpaneler.
|
