 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
|
 |
|
 |
|
 |
|
 |
 |
|
 Centrum - Djupviken Nya stadsdelen planlades 1876 men bebyggelsen uppkom först på 1900-talet och framförallt under åren 1930-1960. Området avser kvarteren söder om Djupviksgatan, öster om Hembygdsvägen, norr om Sundsgatan fram till Västergatan där även kvarteren Cedern och Lönnen ingår.
Det ursprungliga Djupviken utgjorde bebyggelsen mellan Djupviksgatan och Nils Edéns väg. Med tiden har namnet flyttat med bebyggelseutvecklingen och avser idag all bebyggelse från Djupviksgatan och norrut fram till Ankarskatavägens slut vid bostadsområdet Tunnan.
Stadens första utvidgning skedde 1781 med planläggningen av Norrmalm invid norra hamnen. Nästa planläggning av Stadsön avsåg området utmed Nygatan och stadens prestigebyggnader kom i slutet av 1800-talet att förläggas i anslutning till kyrkan. Stadsplanen från 1876 över den så kallade Nya stadsdelen visar att området nordväst om kyrkan då fick den kvartersindelning den har idag. Någon egentlig bebyggelse fanns däremot inte på 1870-talet. Området bestod i huvudsak av åker- och ängsmark med lador och de få gårdar som fanns låg utspridda i landskapet. Den vik av Nördfjärden som skar in i Stadsön vid nuvarande Noliaområdet gav Djupviken dess namn. Stadsborna kallade området kort och gott för ”kostranden”. Dit hade man förr tagit korna till strandbete. Läs mer om stadsplanen från 1876 under epoken Industrialisering. I slutet av 1920-talet, fyrtio år efter planläggningen av Nya stadsdelen, var bebyggelsen i dessa kvarter, väster om Uddmansgatan (nuvarande Olof Palmes gata), fortfarande sparsam. Ett halvt sekel hade förflutit men området bestod i huvudsak fortfarande av odlingsmark. Vid Norrmalmstorg fanns skolbyggnader, prästgården och stadshotellet vid kyrkan. Läs mer om Norrmalmstorg under epoken Industrialiseringen. En av de första byggnaderna som uppfördes i den nya planen var Piteå Ångbryggeri som byggdes 1887 i kvarteret Näcken. Huset brann ned i början av 1920-talet och ersattes därefter med nuvarande byggnad. Bryggeriet representerar tjugotalets industribebyggelse. Fasaderna är putsade i en sparksmakad 20-tals klassicism. Skorstenen höjer sig högt över byggnaden.
Uppe på Kvarnberget låg ett av områdets jordbruk med mangårdsbyggnad uppförd 1914. Kvarnbacken har fått sitt namn efter de väderkvarnar som staden hade här under 1700-talet. Härifrån anslöt vägarna till Ankarskatavägen som ledde norrut upp över Stadsön och nuvarande Djupviken.
Det var först mellan åren 1930- och 1950 som kvarteren kom att bebyggas fullt ut och det är den bebyggelse som idag karaktäriserar området. Bebyggelsen följer helt den kvartersindelning som utstakades i planen 1876. Karaktärsbeskrivning Flerbostadshusen ligger med långsidorna utmed gatorna i samtliga kvarter och på Djupviksgatan och Mellangatan är de placerade med mellanrum luftiga mellan-rum och med stora gräsbevuxna gårdar mot inre tomtgräns. De representerar det tidiga folkhemsbyggandet. Barnrikehusen byggdes för mindre bemedlade barn-familjer. Lägenheterna var om två- till tre rum med kök och badrum. En utifrån dåtidens boendestandard en modern och välanpassad lägenhet för barnfamiljen. Dessa lägenheter uppfattar vi idag som små men de har ändå kvaliteter. Vanligtvis är lägenheterna välplanerade, har lättarbetade kök och rationella förvaringsmöjligheter. Garderober och skåp är platsbyggda, lister och andra snickerier välgjorda. De flesta av bostäderna i dessa små hyreshus är genomgående och har fönster i flera väderstreck. Många har också små sol- och vädringsbalkonger. Utmed Djupviksgatan vänder husen vanligtvis entréerna mot gatan, med något undantag. Utmed Mellangatan är det tvärt om. De flesta hus har entréerna vända in mot gården. Dessa hus har också mer utvecklade trädgårdar.
Funktionalismens idéer om ljusa och luftiga bostäder utanför den trånga stadskärnan har genomsyrat 1940- och 1950-talets bebyggelse i området. Husen står relativt fritt på tomten med gräsmattor och planteringar omkring, också ut mot gatan. I området finns flera björkalléer vilket bidrar till att förtäta stadsbilden och göra gatorna intima och lummiga. Framförallt är det tydligt utmed Mellangatan och Nygatan. Flerbostadshusen i kvarteren väster om Stadshotellet består av flervåningshus med tegelfasader byggda på 1950- och 1960-talen. Här är kvartersbebyggelsen mer stadsmässig. Fasaderna ligger direkt mot gata och trottoar. Byggnaderna är stora med upp till fyra våningar. Portarna är omsorgsfullt utformade med tegelinfattningar och dyra träslag, vanligtvis ek. Balkongfronterna är enkla men konstfullt utformade. Plåten är finkorrugerad och vanligtvis finns ett gallerverk infällt mellan plåten för att förmedla markkontakt. Plåten är aldrig neddragen över hela balkongbotten utan lämnar betongen synlig i nederkant.
Bland enbostadshusen återfinns flera olika hustyper. De vittnar om att området byggts upp under en lång tid och flera av de äldre husen har tvingats lämna plats åt nya villor. I kvarteret Flundran och Forellen, utmed Lillbrogatan återfinns två av områdets kvarvarande trävillor. Förhållningssätt För att bevara och förstärka byggnadsbeståndets kvalitet bör lamellhusen underhållas så att dess kulturhistoriska och estetiska värden inte går förlorade. Ändringar bör anpassas till byggnadernas karaktäristiska egenskaper. Stor hänsyn bör framförallt visas de originaldetaljer som finns i exteriörer och interiörer.
Balkongfronternas utformning och originalbehandling av fasader bör bevaras. Tvåkupigt taktegel är karaktäristiskt för byggnaderna och bör när tillfälle ges ersätta andra takmaterial. Originalportar inklusive räcken och armaturer bör bevaras. Balkongerna bör inte byggas ut, glasas in eller förses med skärmtak av något slag.
|
